Här fastställs obehörligen anhörighetens rangårdning. Först kommer han som dricker, som är den som är borta sen kommer ingenting länge är ingenting. Först mycket långt nere befinner sig den anhöriga. Hon är lämnad alltså befinner hon sig i ett underläge. Hon väntar, hon är i väntans underläge. Det tomma hemmets underläge. Sin oros underläge. Osäkerhetens underläge. Den väntande passiva kvinnans underläge som inte kan göra nånting som inte kan röra sig nånstans. Hennes roll både fängslar och förminskar henne.
Till alla medberoende vill jag säga (med ömhet) att du har behov, kräv utrymme, börja täncka på hur du själv mår, och inte på hur alla andra mår hela tiden. Och sluta att tycka synd om ditt älskade jävla fyllo.. (skrivet 28 oktober 2008)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar